Hur kan man på ett rimligt och rättvist sätt sammanfatta det vi har varit med om här i Tanzania? Jag vet inte var jag ska börja!
Förväntningarna inför resan var otroligt höga, och det var med riktigt mycket nervositet och spänning jag satte mig på planet i Köpenhamn. Aldrig hade jag trott att trots all förberedelse från våra handledare, trots allt prat med de som åkte förra året, trots åtskilliga besök i diverse affärer för att inhandla allt som vi skulle komma att behöva – trots allt detta, skulle det finnas saker som överraskade totalt, oväntade känslor som kom från ingenstans, och jag skulle komma på minst tio grejor som jag glömt hemma. Men kanske är det så det ska vara, när man är ute och reser så här?
De första dagarna på Hekima var fullmatade med intryck och nya upplevelser, och framförallt, mycket kring våra projekt. Vi träffade lärare, elever och andra personer som hade mycket att säga om våra arbetsområden, och det är väl egentligen först nu, i efterhand, som jag verkligen förstår vad jag faktiskt har varit med om. Det är inte alla som kan skryta med sådana möten!
Några av de starkaste stunderna som gav mig väldigt mycket är hur det kändes i hela kroppen när vi mottogs på Hekima första efter bilfärden från Entebbe i Uganda. Vilken värme! Och vilken fantastisk person denna omtalade syster Esther är!
Nummer två på starkaste-stunderna-listan är diskussionerna vi hade på pojkskolan vi besökte, och hur triggad jag blev av framförallt en av killarna som hade masaj-bakgrund (kortfakta för den som inte är så insatt: denna kultur har ganska strikta värderingar kring kvinnor och vilken plats de har i samhället – de är bottenskiktet, och som pojken i fråga beskrev: ”Får jag sämre än en tjej på ett prov…nej, det är inte okej, inte rimligt.”)
Jag insåg just att denna listan kommer bli hur lång som helst, men jag antar att jag blir tvungen att begränsa mig till tre. Nummer tre blir således känslan av att sitta mitt i en ring (eller ja, snarare en hög, att döma av bilderna som togs utifrån vid tillfället) av tjejer på Hekima, som flockades kring mig när jag tog upp min dator för att visa bilder hemifrån Sverige. Tacka vet jag Macs Photobooth, vilken uppskattades väldigt mycket av flickorna! Vi tog foton och spelade in en film när de sjöng, och jag ryser i hela kroppen när jag tittar på den. Som sagt hade jag velat och kunnat göra listan betydligt mycket längre, men jag antar att ni som läser inte orkar ta er igenom en hel roman, så jag stannar vid dessa tre.
Kontrasten från den ganska primitiva levnadsstandarden i Bukoba till det mera västerländska lyxen på safarin är något som fortfarande inte har släppt taget om mig. Samtidigt som det stundtals kunde vara väldigt svårt att ta in det ovanliga, är jag glad att jag har fått möjligheten att se båda sidorna av ett land som de flesta bara ser den härliga turist-delen av – Tanzania, det exotiska, det varma klimatet med de många sjöarna och den vackra naturen. Jag kan mycket väl tänka mig att komma tillbaka!
Det har varit mycket lättare än vad jag hade förväntat mig att både komma fram till de rätta frågorna att ställa för att få rätt info till mitt projekt och att sedan skriva ner det och applicera tankegångarna i mitt arbete. Jag är helt uppfylld av all information och bara längtar tills jag får en lugn stund hemma för att gå igenom alltihopa och skriva klart arbetet.
Jag var nästan lite tveksam till min egen idé i början, men jag tror att det viktigaste i det läget är att anförtro denna tveksamhet till sin handledare och våga säga det högt. Det har verkligen varit guld värt att ha våra handledare så nära oss, och de ska ha en stor eloge båda två som engagerar sig som de gör i våra projekt!
Summa summarum: det har varit en helt fantastisk tid, med många stormiga känslor, nya upplevelser, total förvåning och SÅ mycket lärande (och det skriver jag faktiskt inte bara för att ”det är det lärare vill höra”, så är det faktiskt!). Jag har fått så många nya insikter om saker och ting, och jag hoppas på att kunna ta med mig så mycket som möjligt av detta hem till min vardag.
Slutet gott, allting gott – imorgon väntar sista anhalten; let’s go Kilimanjaro!
HANNE NORDQVIST
